Nynorskordboka
forplante 2
forplanta
verb
| infinitiv | presens | preteritum | presens perfektum | imperativ |
|---|---|---|---|---|
| å forplantaå forplante | forplantar | forplanta | har forplanta | forplant!forplanta!forplante! |
| perfektum partisipp | presens partisipp | |||
|---|---|---|---|---|
| hankjønn / hokjønn | inkjekjønn | bunden form | fleirtal | |
| forplanta + substantiv | forplanta + substantiv | den/det forplanta + substantiv | forplanta + substantiv | forplantande |
Opphav
frå dansk; av plante (2Faste uttrykk
- forplante seg
- øksle seg
- forplante seg med kjønnsceller;
- elgen er klar til å forplante seg
- spreie seg
- lyden forplantar seg utover i rommet;
- problema forplantar seg raskt